Skeleton: Rapport från Lillehammer

Vår satsning på skeleton som startades upp i början av september har nu genomfört sitt första läger i bana. Vår förbundskapten Roberth Klarquist ger oss här sin rapport från lägret.

Träningslägret i Lillehammer varade mellan 16 till 19 oktober och följande aktiva var på plats:

• Mira Österlund
• Irma Wahlander
• Anton Bergström
• Mio Klarquist, landslagsåkare
• Roberth Klarquist, förbundskapten

Vår ambition med denna säsong har varit att köra två parallella spår inom svensk skeleton. Huvudfokus har varit att skapa möjligheter för det ordinarie landslaget att få kvalitativ träning i de banor där viktiga tävlingar kommer att ske under säsongen. Samtidigt är just denna säsong perfekt lämpad till att bygga bredd för framtiden och skapa framtida talanger.

Men vilka kvalitéer letar vi efter och vad krävs för att unga människor ska trivas i en miljö långt hemifrån och den trygga vardagen? Samtidigt som de tackat ja till att lägga sig på en kälke med huvudet först och hjälmen mot isen, och att de puttas ut i banan utan någon som helst bromsmekanism. Topphastigheten på första lägret kommer att överstiga 100 km/h och de skydd som tilldelas är en hjälm och några bitar liggunderlag som tejpas fast på lämpliga delar på kroppen. Det sista de hör innan de släpps iväg är coachen som påminner: "Glöm inte att le hela vägen, ha kul nu!". Finns det verkligen någon som skriver upp sig på detta tänker du?
Svar ja!

Äventyrslystna människor finns det gott om men det räcker absolut inte för att bli en bra skeletonåkare. Det kräver disciplin, träningsvilja, pannben, snabba reflexer men framför allt – en skön och avslappnad personlighet. Tänk reggae, SKA eller i vart fall rythm & blues och du kan föreställa dig den lediga och mjuka kroppsrörelsen. I skeleton handlar det om att att vara en riktig atlet som kan explodera med all sin kraft i starterna, för att sedan ha förmågan att övergå till att bli så avslappnad och tung som möjligt i kroppen. Detta för att kälken överhuvud taget ska kunna åka rakt fram men framför allt nå höga farter. Den instinktiva reaktionsförmågan på en hundradels sekund är skillnaden mellan kaos och perfektion.

Lagbygget är en minst lika viktig ingrediens för att få människor att trivas med varandra i trånga boenden där det finns väldigt lite möjligheter till "egen tid". Att ha kamrater som peppar och tröstar i med- och motgång. Förmågan att hjälpas åt och se till att alla i omgivningen trivs. Som i vilket lagbygge som helst måste det finnas anfallare, målvakter och de mitt emellan som säkrar upp att alla hänger med.

Jag vill påstå att vi har påbörjat detta lagbygge. Vår första läger i Lillehammer under vecka 42 var utifrån ett ledarperspektiv en riktig framgång. Vi fick med oss två tjejer som är elitaktiva truppgymnaster och en Sverige-elit i banracing. Det här är människor som är vana med kroppskontroll och fart vilket bådar gott! Med oss hade vi också en mer erfaren, men lika ung, landslagsåkare i skeleton. Målet med dessa 4 dagars träning och 6 träningstillfällen i banan var att skapa avspändhet och komma i mål med så lite blåmärken som möjligt, och samtidigt skapa en vilja att resa tillbaka till Lillehammer för att göra fler åk.

Dag 1

Inför första träningspasset gick vi igenom säkerhetstänket och praktiska saker att tänka på kring hur man agerar i banan. Vi följde upp detta med att gå hela banans längd för att prata om varje kurva och hur man ska tänka när det gäller styrningar. Även om jag som ledare vet att när de kastar sig ut första gången så kommer alla instruktioner att vara bortblåsta. Då kickar enbart överlevnadsinstinkten in.

Vi inledde det första träningspasset med att starta från en lägre starthöjd (kurva 7 av 16) för att inte få så mycket fart och G-krafter. Inledningen kunde dock varit bättre då den första åkaren ramlar av kälken i den snabbaste delen av banan och skrapar hela låret mot den frostbelagda sargen och skrapar upp hela benet. Blåmärke nr 1 var ett faktum. Åkare två och tre kommer i mål helskinnade men överrumplas av både farten och trycken i kurvorna. Upplevelsen är som att bli inkastad i en torktumlare och inte ha en aning om var man befinner sig. Åkarna kommer tillbaka till starten och förklarar att de inte riktigt förstår vad som hände eller vart de i över huvud taget har befunnit sig i banan.

Vi väljer att låta en åkare stå över det andra åket för att vila det första blåmärket. Två tappra åkare kommer till start och jag som ledare försöker på alla sätt tänka ut en plan hur jag kan få den nyskadade åkaren att vilja testa ett åk till. I åk två uppstår nya blåmärken. Sadeln på kälken klämmer en åkares insida av armen efter en istötning i sargkanten. Nu kommer pannbenet in i bilden – trots kantstötningar, blåmärken och känslan av torktumlare tackar samtliga åkare ja till erbjudandet att få göra ett tredje åk. Det sker helt utan missöden och alla åkare kommer tillbaka med breda leenden!

Dag 2

Nu är tanken att vi ska flytta upp starthöjden till kurva 4. Syftet är att få lite mer fart på ekipaget då en skeletonkälke har svårt att styra i för låga farter. Denna dag har vi två träningspass i banan och första passet handlar enbart om att vänja sig med den nya farten och känslan av högre tryck. Alla åkare kommer tillbaka efter första åket och säger i kör hur mycket enklare det var när kälken fick mera fart. Landslagsåkaren Mio Klarquist kämpar på från starten högst upp och visar de andra hur den perfekta linjen mellan 3-4 ska se ut. Dock har Mio problem att få någon riktig fart i kälken. Linjerna stämmer men han är nästan 10 km/h långsammare än säsongen innan. Det syns på honom att det är frustrerande.

Disciplin. Det är inte alltid helt enkelt att få ledigt från skolan mitt i en termin. För att blidka skolan och inte hamna efter i studierna tar åkarna fram sina läxböcker direkt när det erbjuds mellan träningspassen.

Dag två och pass två. Reagge. Redan första åket visar de nya rekryterna att de kan slappna av på kälken och känslan av att njuta av sin nyfunna idrott börjar infinna sig. Direkt kapas tiderna och kälken flyger fram.
Dock kan ingen förklara vad som hände i vilken kurva då det fortfarande är svårt att orientera sig.
När vi under kvällen får ta del av resultaten ser vi att vi inte riktigt nådde drömgränsen i hastighet. Vi nådde som bäst 99,7 km/h.

Dag 3

Träningsvilja! Nu ömmar det både lite här och var i kropparna. Specialskydd tillverkas för att lindra de värsta blemmorna. Även denna träning erbjuder två träningspass. Vi vaknar till ett torrare och kyligare väder och det brukar vara ett gott tecken – då blir isen snabbare. Kanske är utvecklingskurvan lite för snabb, bebisar som lär sig gå och springa innan de lärt sig krypa får ofta lära sig den hårda vägen. Den åkare som klarat sig lindrigast från blåmärken får nu så mycket fart och träffar ingången i kurva 12 för sent vilket betalar sig i utgången på kurva 13. Nu är det dags att ta fram kylklamparna för att lindra svullnaden. Trots detta har nu alla åkare klarat de magiska gränserna att komma i mål under minuten och passera 100 km/h.

Mio från toppen har gjort sin analys om vad som inte stämt de första dagarna och visar nu att han kan få fart på kälken. Även han kämpade med att försöka hitta en avslappning och styra lite mjukare. När han väl hittar det smäller han till med dundertider. 0,5 sekunder från personligt rekord redan på försäsongen, det lovar gott.

Dag 4

Avslutande dagen. Snabba reflexer. Vi börjar träningen med att ännu en gång gå hela banan. Jag förklarar hur man kan justera felaktigheter och hur man önskar komma in och ut i kurvorna. Nu börjar rekryterna känna igen sig i banan. Videoanalyserna från alla åken visar att kropparna reflexmässigt justerar felaktigheter och tajmingen på styrningarna börjar sitta.

Åkarna vittnar efter sina åk att de visste exakt var de befann sig i banan under hela åket. De upplever själva om åket gick snabbt eller långsamt även om det enbart skiljer 0,5 sekunder i mål eller 2 km/h i topphastighet. Samtliga är lyckliga och känner att de utvecklas i sin nyfunna idrott. Innan all utrustning som de fått låna i veckan lämnas tillbaka ställer jag frågan: "Skulle du vilja komma tillbaka och lära dig mer?"
Svaret är entydigt, JA med ett brett leende.

Är du själv mellan 17-21 år och tränar på hög nivå i någon idrott? Skulle du vilja testa om skeleton är något för dig?

Välkommen att kontakta oss!